Flickan Februari

Jag blir ledsen när jag inte förstår mig själv.
Jag känner en djup saknad, ett hål jag inte vet om jag ska försöka fylla eller låta tiden ta hand om. "Ett steg i taget". Men jag har tagit så många steg nu, borde inte allt vara bakom mig? Mina fötter börjar bli trötta och den enda jag vill luta mig mot är dig.
Jag blir så ledsen när jag inte förstår mig själv.

"It's a good thing tears never show in the pouring rain"

Fått i uppgift att skriva en dikt i Litterär gestaltning. Den skulle sluta där den började. Att skriva dikter när man är ledsen är inte så svårt:) Så här blev det:

Jag behöver dig.
Allt sliter i mig, jag går snart sönder.
Saker händer, saker jag inte får berätta för dig.
För din skull.
De är dumma mot mig, och jag kan inte skvallra.
De gör mig illa, men du kan inte skydda mig.
Du har lämnat ett stort hål efter dig, och jag vet att det var jag som tvingade dig att gå.
Man kan visst inte ha kakan och äta den med.
Jag kan inte prata med någon som jag kunde med dig, och det är inte för att jag har svårt att prata om mina känslor.
Det är för att ingen förstår dem som du.
Ingen förstår mig som du.
Fan vad jag behöver dig.



Tänkte att jag kunde lägga ut den här eftersom jag typ aldrig skriver nåt längre:)
God natt!